74 timmar… Eller något

Tack för ert enorma stöd. Fan vad grymma läsare jag har.
Jag bor ju som sagt här tills jag hittar något nytt – eller kommer på vad fan jag vill göra och det är förjävligt.
En kylig stämning när man för bara några dagar sedan låg i sängen och kramades? Märkligt.

Vissa stunder vill jag gråta och bara dö, andra, som nu känns bättre. Men jag vet inte vad som händer om en timme, det är det förjävliga med att göra slut. Känslan att detta är så jävla fel gnager mig. Men jag måste vara stark. Jag åker till Sverige nästa vecka är planerna och efter det vet jag inte vart jag ska.

Men jag har sagt det tusen gånger. Jag hatar Wien, jag gör det verkligen. Jag blir en bitter liten bitterfitta här som helt enkelt mår kasst.
Sebastian vill inte flytta, han trivs här. Det är här det gick åt helvete… Jag kunde inte se mig själv som hans lilla fru som tar hand om hans två pojkar och städar huset. Jag ville, för jag var så jävla kär – men det går inte.

Jag ville tro på den där sagan, men jag måste acceptera vad som är verklighet och vad som är fantasier.

truth1 truth2

 

Self, A4 Blandteknik

3 reaktioner på ”74 timmar… Eller något

  1. Gör allt i din egen takt. Gör det bästa av livet. Det är så mycket liv i dig. Världen behöver personer som dig.. Du är så mycket bättre än vad du tror. Hur många finns det som inte gör ett dugg? Du åstadkommer något i princip varje dag. Såna som du behövs…. Du vågar sticka ut hakan, och är dessutom ödmjuk och aldrig elak…. Faan tjejen, du är riktigt bra. Kram dig alla dar i veckan

  2. Du är aldrig ensam Hanna vi går alla igenom tuffa perioder men därför är de skönt å prata ut med någon. Ja känner inte dig å du känner inte mig men ja vet ju hur de känns å bli lämnad liksom å hur smärtsamt de är, att ständigt gråta å allt känns som en Ond dröm som man vill vakna upp ur. Tänker på dig snäckan vill bara att du ska må bra! Kram ❤️

  3. Det är sant, du är så smart tjej! För ett år sen jag var nästan som du som du, bodde i en stad jag hatade verkligen! Var tillsammans med en kille jag älskade, men visste att vi har ingen ljus framtid ihop,då han hade planer att återvända tull sitt hemland. Så jag bestämde att flytta till min tjejkompis som bodde i en stad 100 mil bort, killen såklart brydde sig inte, för att han faktisk trodde att jag skulle inte våga lämna han, men det gjorde jag tillslut. Jag kom ihåg hur förkrossad och hopplös det kändes, för att jag visste ingenting om stället jag skulle flytta till, vad jag skulle göra där ens, hade inget jobb, ingenting förutom min tjejkompis då. visst jag var väldigt orolig och ångestfull från början med det gick över snabbt, och jag är så glad att jag flyttade och inte stannade kvar!
    Jag säger bara: Håll ut bara, allt handlar om tålamod. Det finns så mycket saker i livet du kommer uppleva, träffa mer intressanta människor, alla dörrar e öppna till dig. Va stark Hanna, du förtjänar det bästa! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s