Jag dör för min egna skull

Jag lovade er ett inlägg om panikångest, just för jag fick ett mejl av en tjej som beskrev exakt det jag hade för mer än ett år sedan.

Det gjorde så jävla ont att läsa.

punishment

 

Ännu en målning gjord i ensamheten, där ingen förstod vad jag gick igenom.

Men nu ska vi inte gräva i det förflutna, vi måste se hur jag blev av med ångesten.

För det första medicinerades jag, jag fick tabletter mot den värsta ångesten. 

I början tog jag tre lergigan bara för att träffa en vän, två för att gå ut och handla. Visst, jag var ett pillermonster men lergigan gav mig trygghet. Det var som en hemlig superkraft för att kunna gå ut.
De lugnade ner mig, de värsta topparna av ångest försvann. Jag var så jävla lycklig – jag kunde gå ut.

Tillsammans med medicin och en jävligt bra kbt-läkare började jag förstå varför jag blev drabbad.

Stress och problem jag inte tagit hand om skapade ångest. Tillslut blev det för mycket – och då måste själen ventilera och därför får man ångest.
Vi gick igenom varje episod av mitt liv och jag började få perspektiv. Det var inte så konstigt att jag fick PÅ. Fan, helt normalt ju.
Sakta började jag utmana mig själv och trappa ner på medicin – till sist kunde jag gå ut och göra saker utan något i kroppen.
Nu tar jag inga lergigan eller annat längre, de behövs inte.

Satte upp nya mål som gav mig ork att fortsätta.

Mitt liv hade varit stilla i sex månader , nu var det dags att få tillbaka livsgnistan. Jag åkte till Berlin som varit en dröm i många år… Något jag aldrig trodde jag skulle kunna. Jag utmanade min ångest genom att utsätta den för allt som tidigare varit mina rädslor.
Bo i ett nytt land helt jävla ensam – wow.

Köpte en container av böcker om panikångest.

Att läsa om panikångest gjorde att jag började inse att inte ett piss kan hända. Jag blir inte galen, jag mördar inte någon, jag dör inte, jag skriker inte ut något konstigt när jag får en attack. I värsta fall blir det några minuters paus och jag blir lite trött efteråt.

Jag utmanade mig själv och mådde så jävla bra.

Varje dag, efter jag trappade ner på medicin började jag göra små utmaningar. Posta ett paket ( fick yrsel och svimkänslor bara att gå ut genom dörren ) till att åka buss – något som fick mig att gråta för det var förjävligt.
Tillslut fanns det inget mer som gjorde mig rädd. Jag var fri.

 

 

 

En reaktion på ”Jag dör för min egna skull

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s