Kvällstankar…

cuki

 

Jag är en person som grubblar mycket. Ibland för mycket så jag nästan blir tokig på mig själv. Allmänna tankar, allt från vad jag ska ha på mig till vad fan jag ska göra egentligen.

Det är som ett kroniskt kaos av tankar i min hjärna, jag kan ha hundra idéer men har problem att fokusera på en sak och faktiskt avsluta det. Kan bli helt pepp på ett projekt för att sedan få en ny superidé och tröttna på den gamla.
Därför jag inte målar stora tavlor, just för jag tröttnar på dem. Små tavlor är det jag gör bäst.
Eller skriver den där boken jag så länge velat.

Jag är en person som verkligen kan gå helt in för något nytt. Ja, jag ska bli detta! Det blir så bra, åh vad trevligt! Jag ska utbilda mig och bli seriös student! Leva enkelt, tjoho!
Sedan nästa dag har jag glömt det. Varför är det såhär?

Vänner. Oj, vad jag är svår med det. Jag kan ha så intensiva relationer men jag litar fortfarande inte på de personer jag umgås med. Väntar bara på att de ska svika mig så jag kan kasta dem i papperskorgen. Jag har få vänner, men de är noga utvalda.
De har hängt med mig i flera år och sakta fått mig att få förtroende för dem.
Nya bekantskaper är jag dock väldigt tveksam till, nästan överdrivet paranoid så jag bara blir löjlig. Kanske har det med min förra styvpappa att göra, kanske är jag damaged goods som aldrig riktigt går att reparera.

Men fy i helvete för såna som tycker synd om sig själva. Sådant föraktar jag, även fast jag vill känna sympati så går det inte. Jag är extremt hård mot ett beteende som endast skriker ”Tyck synd om mig! Jag har haft det så jobbigt! Ge mig uppmärksamheeeet!”
Jag kan liksom inte trösta någon som inte förtjänar det. Visst, jag kan verkligen gå in i det hela att hjälpa andra.
Vänner i nöd, så många timmar jag suttit och hjälpt och lyssnat.
Men beter du dig som en attentionwhore får du kalla handen.
Handen på hjärtat, jag har aldrig skrikit efter uppmärksamhet. Snarare är jag tyst och håller det inom mig. Att gå till olika psykologer är omöjligt för mig just för jag inte kan öppna mig.
Jag vill alltid verka stark och tålig men de gånger det faktiskt har brakat ihop har jag inte bett om hjälp, snarare gått in mer i mig själv.

Vad är min diagnos?

11 reaktioner på ”Kvällstankar…

    1. Haha kanske! Men den diagnosen jag hade togs bort för några år sedan. Men asperger är en bra diagnos😉 uthålliga och ärliga. Inget skitsnack eller falskt beteende… Synd att samhällets normer framställer dem som handikappade när de, med rätt sätt, kan komma jävligt långt… Betydligt längre än en trist NT.

  1. Du har nog ingen diagnos. Det har gått inflation i att diagnosticera människor nuförtiden så snart ska alla ha någon diagnos. Det låter sunt att ha få men nära vänner. Det finns säkert någon anledning till att du är försiktig med att släppa andra människor nära dig, om det är ett problem för dig så får du försöka hitta en lösning på det. Man har ju fler ytliga vänner än nära och har man blivit sviken många gånger är det naturligt att inte vilja utsätta sig för den situationen igen man blir ju på sin vakt.

  2. Det är lite så att dom som har en diagnos, har sällan sökt upp den på egen hand.. Det är ingenting att eftersträva eller något man vill ha när man får det. I början är det faktiskt en enorm skam. Tyvärr. Många är skadade av sitt förflutna och kämpar med sviterna, men det betyder inte att du har en diagnos. Mest att du är i tidiga 20-åren och står mitt i efterskalven av ditt liv hittills. Du är konstnär. Kreativ. Emotionell. Förmodligen bättre på att öppna dig i skrift än till personer i din närhet. Sluta leta efter vad som är ”fel på dig” och jobba på att förbättra dina mindre charmiga personlighetsdrag (som vi alla har). Tänker jag. Oavsett så hejar jag på dig och din enorma talang. Kram och godnatt.

    1. Måste bara få säga att du skrev ett bra och klokt svar tycker jag, lite sådär tänker jag också om Hanna, man ska inte leta fel på sig själv så mkt. Sen om man får en diagnos så kan det många gånger kännas lättare. Många som fått diagnosen ADHD har fått medicin och får veta att det inte är något fel på dem som de ibland har trott pga hur omgivningen har behandlat dem. Så att få en diagnos kan vara bra ibland, man behöver det för att få en viss medicin eller rätt till sjukersättning osv. Sen om Hanna har det eller inte vet jag inte men det är ingenting man ska skämmas för i så fall. De som bryter ett ben eller sitter i rullstol har det ofta lättare än de med psykisk ohälsa för deras handikapp är synligt.
      Kram!

  3. Det är ju bra att du kan gå in i dig själv och lösa det där själv. Fortsätt med det så länge det funkar!

    Men är du helt säker på att dom här personerna du tänker på (vilka dom nu är?) vill bli tyckt synd om & är ute efter uppmärksamhet bara ? Vad är det som tyder på det ?

  4. ”Men fy i helvete för såna som tycker synd om sig själva. Sådant föraktar jag, även fast jag vill känna sympati så går det inte. Jag är extremt hård mot ett beteende som endast skriker ”Tyck synd om mig! Jag har haft det så jobbigt! Ge mig uppmärksamheeeet!””

    Du beskrev precis dig själv?
    Du verkar inte ha speciellt mycket sympati för andra och du idoliserar dig själv.
    Skulle nog säga att du är en psykopat.

  5. Borderline.🙂 jag har det, haft en konstig barndom, massor av separationsångest, oerhört svårt med relationer osv. Läs om borderline på 1177.se🙂 heter också emotionell instabil personlighetsstörning. Men jag föredrar borderline.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s