Sveket

Det har snart gått nio år sen du lämnade oss.
Svek oss.
Jag raderade dig i flera år, kunde inte förlåta.
Nämnde dig inte längre, som att du aldrig funnits.
Men ibland saknar jag dig, undrar varför du aldrig hörde av dig.
När du lämnade oss tog du en del av mig. 
Du svek den du sade sig älska, lämnade oss för att ruttna.
Jag hatade dig för det, men nu vill jag inget mer än att gå vidare.

Kommer vi någonsin talas vid?

(En av de tusentals brev och dikter jag skrivit om honom)

Jag har aldrig berättat för någon om det här. Jag var tyst i flera år, sa inte ett ljud. Men för att gå vidare måste man rota i sitt förflutna. Jag tänder en cigarett och försöker skriva ner min barndom utan att gråta. Kanske blir texten rörig, men det är för jag inte dubbelkollar. Jag bara skriver.

Jag var 13 år första gången han slog mig. Han var oberäknelig och kunde brusa upp över minsta lilla. Denna gång handlade det om att jag hade ringt ett mobilsamtal från hemtelefonen.
Det var dyrt, skrek han. Sedan slog han till mig så jag ramlade i sängen och allt svartnade för en sekund eller mer. Jag minns att jag blev hysterisk.
Skrek, kunde inte sluta.
Jag var så jävla rädd för honom när han blev såhär.

Jag satt mycket vid datorn när jag var yngre, detta tyckte han inte om.
”Du blir så jävla tjock när du sitter vid datorn jämnt, gå ut och rör på dig för fan.”
Jag började få varningssignaler för anorexia, men det skulle komma senare.
Ibland tog han isär min dator och kastade ut den genom fönstret.

Satt vi ensamma och åt middag kunde han säga
”Har sett din fitta, hahaha” och skrattade.
Jag var 14.
Jag hatade att vara själv med honom, så jag blev väldigt mammig. Ville vara med mamma hela tiden, eller ensam på mitt rum med dörren låst.
Under denna tid blev jag tystlåten, sa inte mycket och ville inte umgås med vänner eller bekanta.
Fick diagnosen Asperger, som senare togs bort eftersom grunderna var felaktiga.
Man kan inte ge ett barn som blir både psykiskt och fysiskt misshandlad hemma en diagnos som denna, eftersom jag inte alltid varit såhär.

Det var så jäkla konstigt, han var så kärleksfull mot mig som barn. Jag var ”favoriten”, han gullade med mig och gav mig små presenter hela tiden. Han brukade dra i mina tår som liten flicka medans vi kollade på teve och bar sedan upp mig till sängen när jag sov så sött. Jag var älskad och mådde bra. Varför blev han såhär när jag blev äldre?

Under hans bra dagar var allting härligt dock. Han skojade friskt och kunde vara en riktigt bra ”pappa”. Han gav mig råd om pojkvänner som var dumma i huvudet och sa åt mig att ”ta allt som det kommer”. Jag älskade hans bra dagar. Vi tre var som en familj då.
Men under hans dåliga dagar älskade jag honom inte.
”Knullar du dina pojkvänner? Du är ju för fan bara 14, fan vad horig du är. Din senaste pojkvän är också äckligt jävla ful, man vill ju bara spy när man ser honom”

Han knullade en annan, något som fick honom att spåra ut helt. Den sista incidenten var jag 15, han hade kommit hem från sin ”älskarinna” och var på dåligt humör.
Han lagade mat i köket och jag åt en chokladkaka.
”Men din jävla kossa, du är ju redan fet, varför ska du äta ännu mer skit?”
Inte ett ljud sa jag, jag sprang upp på mitt rum och låste dörren. Grät i tystnad. Några timmar senare hörde jag hur han gick upp för trappan och skulle sova.
Väckte jag honom med mina tårar skulle han slå upp dörren och gud vet vad som hände då.
Jag fick anorexia här, slutade äta och gick ner massor i vikt. Från 65 kilo till 53 på bara några månader.

Jag började sova hos äldre killar för jag inte ville sova hemma. Jag var på rymmen och knullade runt för en sovplats. Bytte ut min introverta personlighet mot en extrovert.
Drack mig stupfull och hade massor med sex. Glömde bort honom för en sekund. Glömde bort det jobbiga.
Jag började älska att knulla, det var det enda jag tänkte på. Destruktivt eller inte, jag vet fortfarande inte.

Under denna period försökte jag prata med en vuxen. Jag kände hur han inte tog mig på allvar, hur han tänkte att jag bara överdrev. Ingen trodde på mig. Hans ögon sa ”sluta hitta på”
Jag ville skrika ”Varför lyssnar du inte?” men istället blev jag ännu mer instängd i mig själv. I mina egna känslor och tankar, det var sista gången jag pratade med någon.
Sen dess raderade jag honom ur mitt liv, jag ville aldrig mer tänka på honom.

Och vi flyttade, jag och min mamma. Helvetet slutade, men mardrömmarna kommer fortfarande. Förnedringen, slagen, ångesten, det kommer aldrig försvinna.

7 reaktioner på ”Sveket

  1. Endel påstår att allt är ens eget fel. Omgivningen rår också för saker. Att den elake mannen fick hålla på och slå dig så länge slår ju tillbaka på alla. Var ingen av killarna som låg med dig intresserad av hur du hade det hemma. Jag kommer ihåg en tjej som drogs till mig men började vara med en annan kille som främst av allt brydde sig om att sabba för mig och i andra hand om henne. Det har senare visat sig att hon kom från en familj där det förekommit sexuella övergrepp på barn. Vad hon varit utsatt för vet jag inte men hennes syrra dog av anoraxia.

  2. Starkt utav dig att våga berätta öppet om detta! Det är en bra början på att bearbeta och hantera sina minnen och känslor genom att börja våga ta i dom. Tror att många unga tjejer är i liknande situation som du, genom att våga tala om detta så får dom styrka och slipper känna sig ensamma, det värsta är att det är vanligt att dessa unga anklagar sig själva för det dom blir utsatta för.. Det är även svårt att lösa situationen när det gäller ens egna familj, många gånger så kan man älska sin förälder trots hemskt beteende mot en.

  3. Tack för att du delar med dig av detta, det betyder otroligt mycket. Att veta att man inte är ensam är ibland det man behöver för att fortsätta orka. Du är så stark Hanna, glöm aldrig det.

  4. Varit med om en liknande uppväxt. Detta har lett till att jag utvecklat social fobi, litar inte på folk, blivit mer blyg men folk tror jag är dryg 😦
    Bor på östermalm i min egna lägenhet och är 24 år, har allt jag önskat mig men är så sjukt olycklig på insidan.

    Vågade mig ut igår då vi hade en rockfestival här, tänkte att de kommer säkert en massa härligt och avslappnat folk. Flera killar som kallade mig hora och slampa, men jag såg ju fan bara ut som alla andra ändå ska de ge sig på mig. Hatar folk 😦

  5. Otroligt starkt av dig att skriva detta och förhoppningsvis hjälpa någon att känna sig mindre ensam…Tråkigt att du som oförtjänt av allt detta du varit med om, har behövt genomlida det. Jag önskar dig en fin framtid. Du är en stark och en modig person och jag är imponerad över din energi och det du vågar ta dig för. Jag hoppas du dock ska kunna vara så införstådd med dig själv att du kan undvika upprepande destruktivitet och vända det till något positivt i ditt liv. Tankar till dig.

  6. Hej Hanna! Kommenterar aldrig men måste göra det nu. Du är värd å höra hur stark du är, vart med om liknande. Förjävligt. Men det kan bli bättre, om man slutar normalisera det hemska och istället jobbar med det, trots att det är så mycket jobbigare! Be strong! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s