My child who was never born

Butterfly effect. 

Tänk om, hur vore, vad skulle…

Tänk om jag aldrig hade gjort abort, om jag skulle stå på mig själv och säga ”Det är min kropp, jag gör vad jag vill”.
Då hade mitt äldsta barn varit fem år, det andra tre.
Men det är inte vad detta inlägg handlar om.

Det handlar om att bli så jävla sviken och krossad att man inte vet vad man heter.
Jag var 17 år första gången jag blev med barn, och mitt ex var 24. En vuxen man, kan man tycka. Jag har försökt att förlåta honom så många gånger, gå vidare, men det går inte.

baby4

När vi såg att stickan visade positivt sa han direkt ”Du ska göra abort”. Känslokallt, som om mina åsikter inte hade något värde.
För att sedan stänga av sina känslor och behandla mig som något utan värde.

Det var början på sommarlovet och han stack till Norge. ”Det är för mycket för mig” var det sista jag hörde.
Sedan stängde han av sin mobil. I två veckor grät jag, jag kände mig värdelös och hade ingen att prata med.
Han struntade i sin flickvän som var 17 jävla år, gravid för första gången.
Jag var ett barn, och han var vuxen. En man som inte tog sitt ansvar.

De här två veckorna kändes som år, mitt hjärta var krossat i bitar och jag förstod inte varför han gjorde såhär.

baby2

 

När han kom tillbaka förlät jag honom som den karaktärlösa människa jag var.
Ingen stolthet, bara desperat efter närhet.
Mannen som skulle varit pappa till mitt barn kunde inte ens finnas där för mig i två veckor.

Jag var 17. Han var 24.

images-2_1_28_full

 

Att utföra kirurgisk abort var det värsta jag varit med om. Jag grät när jag vaknade.
Min graviditet gick så långt att jag hade en liten bula på magen, och nu var den borta.
Den där känslan av tomhet går inte att beskriva, för det gör så jävla ont.

Vårt förhållande tog slut kort efter aborten. Även fast vi blev tillsammans efteråt kommer det här såret aldrig läka.
Att bli lämnad när man är så skör, av den person som påstår sig älska en.
Jag försöker glömma, men det går inte en dag utan att jag tänker på att jag kunde varit småbarnsmamma nu.
Hade jag inte gjort abort…

baby1

25 reaktioner på ”My child who was never born

      1. efter allt du gjort är du väl knappast påtänkt förälder, skulle aldrig lämna ett barn i dina händer.

    1. Vad äcklig du är. Hur kan du ens skriva som du gör, patetiska människa? Hanna har inte gjort annat än att dra bindeln från människors ögon, fast vissa ändå valde att ha kvar den. När du blir mognar så kanske du förstår.

    2. hur fan vet du det ? tänk om hon hade ändrat sig för barnet. Alla har väl haft sex flera gånger sen har fått barn sen. och inte håller på så… tänk på lisa rosing, hon var en porrstjärna, sen fick hon barn och sluta med det där, ellerhur ? precis

    3. Hur dum får man va? Om hon hade fått barn hade hon kanske inte gjort allt som hon har gjort. Man får ett annat tänkande när man är förälder. Så, vem är det som är en idiot och inte kan tänka efter? Pajas

    4. Om man är elak mot någon annan innebär det att man inte älskar sig själv. Det man ger kommer man få tillbaka. Nästa liv kommer du få uppleva hur det känns att bli illa behandlad

  1. Blev tårögd när jag läste denna. Jag har varit med om samma sak. Detta berör nog många tjejer detta inlägget. Du är en stark människa! ❤

  2. Hej Hanna!
    Det känns som om du och jag är väldigt lika, för jag känner igen mig så fruktansvärt mycket i allt du skriver.
    Jag kände verkligen det, när du skrev om din panikångest. Jag hade precis fått den diagnosen och dina inlägg hjälpte mig genom att jag visste att jag inte var ensam, och att det faktiskt bara är PÅn som spökar. Jag fick diagnosen för ett år sen, när jag var 17. Fyller 18 nu i december och har ångest över allt möjligt inför att bli ”vuxen”.
    Nog om det, jag har också gjort abort. Dock var jag bara 15 år, men fick också gå igenom allting själv. Mamma var mitt enda stöd. Jag gjorde dock en medicinsk abort, och det var sjukt jobbigt. Kan knappt tänka mig hur det skulle vara att gå igenom en kirurgisk abort…
    Ville bara säga detta, du är en förebild för mig. Din blogg gör mig alltid glad och fyller mig med nytt hopp, om att det faktiskt inte är negativt att vara annorlunda och känna att man inte passar in ❤
    Många kramar till dig!

  3. Jag gjorde en abort för 3 månader sedan och även om jag inte var så långt gången så grät jag hela natten efteråt för att jag kände det du kände. Tomhet. Min pojkvän var inte med mig när jag tog bort det och vi har aldrig direkt pratat om det. Och jag går fortfarande och tänker på det. Har ingen att prata med det om eller berätta det för. Den känslan är hemsk. Särskilt om man känner den långt efter aborten. Tycker det är oerhört starkt av dig att berätta om din upplevelse på din blogg, helt beundransvärt. Keep it going, darling!

  4. Usch, vilken smärta du måste kämpat att bära själv. Jag genomgick min första abort när jag var 15 år med min dåvarande pojkvän. Vi var tillsammans över året. Han var den första killen jag lärde älska, tog mig 6 år att komma över honom helt. Jag tänker fortfarande på den parveln. Jag ville behålla, men varken läkare eller min mamma visade min egen rättighet till min egen kropp. Jag fick aldrig valet att välja själv. Det var aldrig någon som frågade vad jag ville. Och jag var för svag för att stå upp för mig själv då. Idag har jag en dotter på 3 som är de bästa som hänt mig. Gör ont i mammahjärtat att veta att hon har syskon som hon aldrig fick chansen att träffa. Barn jag aldrig fick älska och visa världen för. Tack att du delar med dig!

    Du kanske får träffa dina barn en dag, kanske ❤

  5. Hanna, du är en sådan jävla stark människa. Jag vet inte helt hur du mår men lite halvt tror jag. Jag fyller snart 17 år och jag gjorde en medicinsk abort för snart 8 månader sedan. Vilket betyder att jag gick i 9:an och var riktigt jävla osäker. Killen som var pappan är 20 och han drog direkt. Han hade självklart jobb, pengar och tid men enligt han så var det för dyrt och han ville fortsätta festa med sina kompisar m.m. Han var den jag ville ha all den där hjälpen ifrån men självklart så fick jag inte det. Jag mådde så jävla dåligt och min panikångest fick mig inte att må bättre precis. Allt var bara skit och jag känner mig fortfarande så jävla tom. Tänker så ofta hur allt hade blivit om jag gjort saker och ting annorlunda. Det är jobbigt att man tagit bort en del av sig själv som man dessutom själv skapat. Jag hoppas att jag blir lika stark som du snart. Att våga prata om det och inte vara så jävla feg som jag är. Fortsätt som du gör! Du äger.

  6. Jättebra inlägg för småtjejerna att läsa och fundera på.
    Jag kan dock tycka att innebörden och betydelsen av ordet ”butterflyeffect” har gått dig helt förbi.
    Hade du fött ditt första barn hade du inte blivit gravid med ditt andra, eller varit med i BB, eller bott i Tyskland. Må hända att du skulle göra alla som sakerna iofs. Men varför?

  7. ähhh skit i alla ”haters” vafan det är ju du som har kontroll över ditt eget liv!!
    och det var väldigt, väldigt starkt av dig att skriva ut detta till allmänheten
    många kramar till dig!!

  8. Jag har visserligen inte gjort någon abort, men den tomhetskänslan du beskriver… Jag vet precis. Känslan av att ett liv som växt inuti en inte längre finns, den känslan tror jag alltid kommer, oavsett om man medvetet valt att göra abort, blivit tvingad till det eller fått missfall. När det sistnämnda hände mig var jag som tur var inte ensam, jag hade min sambo som också var pappan vid min sida hela tiden och han är fortfarande där och det är jag så jävla tacksam för! Jag tänker på alla er som fått genomlida detta själva och även om jag känt tomhetskänslan så kan jag inte föreställa mig er… ja, ensamhet. Jag själv skulle nog aldrig klarat det, så till alla er som tagit igenom det, FAN vad ni är starka! Love

  9. Det är inte försent att göra om, och med någon som är bättre än han! Och då blir det så mycket bättre än det hade blivit med den där. För tänk om ni hade haft barn ihop och han beter sig sådär. Det finns så många olyckliga barn som har en far ”som bara drog”, eller att han inte ville veta av dom. Att dom har en pappa men att han inte finns där. Det måste vara helt fruktansvärt jobbigt att ha det så.. Jag tror du gjorde rätt Hanna

  10. Har aldrig gjort abort, men har fått missfall två gånger och jag vet precis hur du känner.. Första gången var för ca. 3 år sen och sist var för snart 1 år sen och det går inte en dag utan att jag tänker på hur det skulle vara om jag ej hade mist mina barn! Även om jag bara är 25 år och det inte var meningen att jag skulle bli gravid när jag blev det, så fick jag en chock när jag fick missfall och tomheten efteråt har satt sina spår.. Nu känner jag mig absolut inte redo att bli mamma, efter två missfall. Men min tid som mamma kommer väl också..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s