Cry like a baby

Jag är sentimental nu. Ostabil och sitter här vid datorn och bölar. Ni vet inte hur mycket Cookie betyder för mig, och tycker ni jag är tjatig behöver ni inte läsa.

Äkta kärlek är när det känns som ett hål i hjärtat när man vet att man snart ska säga hej då till sin älskade, att man försöker njuta av de sista timmarna tillsammans med sin ögonsten.

1011689_10151573048669340_1644448963_n

 

När Cookie kom till oss var hon en riktig surpuppa, ilsken och otrevlig. Vi funderade på att lämna tillbaka henne för hon var ostabil. Hon låg mest i sin korg hon fått av sin förra ägare och morrade och bet mig i fingret när jag försökte gosa med henne.
Cookie var det sötaste jag sett i hela mitt liv, jag har aldrig varit mycket för hundar innan jag träffade henne.

13348_208171224339_2167093_n

 

20770_233408809339_4803563_n

 

Sakta men säkert började hon komma ur sitt skal. Jag minns att hon varje morgon stod utanför min sovrumsdörr och pep, vakna nu! sa hon.
Jag gick upp och såg hennes stora ögon, jag blev inte arg trots att jag sovit en timme den natten. Jag kunde inte bli arg på henne.

Utan att jag själv märkte det började jag dras till henne. Jag favoriserade henne och gav henne toarullar fyllda med godis. Jag som aldrig varit mycket för hundar började ta intiativ att gå ut med henne och leka.

Jag pausar nu för jag gråter fortfarande.

20770_235558829339_8085096_n

 

Cookie blev min bästa vän för ett år sedan. Då menar jag inte en trofast hund, utan verkligen min bästa vän. Hon är som en människa för mig, hon är min stora kärlek och betyder allt.
Det var Cookie som fick mig att våga trotsa min panikångest, det var hon som tvingade mig att fortsätta.
Jag minns att jag ville ta livet av mig, jag vet att det låter otroligt dramatiskt att vilja ta sitt liv….
Men att varje dag tro att man är ett steg från att bli fullständigt galen av all ångest gör att man tappar sin livslust. När man med tårar i halsen ringer psyk och säger,
”Jag klarar inte mer, jag är sjuk och jag tror jag börjar bli galen”

Jag ville inte leva längre när det var som värst. Det fanns inget att leva för, ingenting. Jag hade förlorat kampen mot min panikångest.

20770_240494009339_2324857_n

 

… Tills jag såg hennes stora mörka ögon titta på mig.
Hur kan jag lämna henne? Hur kan jag vara så egoistisk att vilja ta mitt liv, då skulle jag aldrig mer se henne eller få känna hennes mjuka päls. Ha hennes varma kropp mot min när vi sover med varandra.

Cookie fick mig att vilja fortsätta.

251353_10150211199269340_6801016_n

 

hanna-widerstedt hqdefault

 

Cookie är inte bara en hund för mig. Det är tack vare henne jag lever, och nu måste jag lämna henne. Jag är tom, ensam och likgiltlig.
De flesta hade inte agerat som jag, de tänker, men det är ju bara en hund.

Men Cookie är inte bara en hund för mig, hon är min bästa vän. Utan henne andas jag inte, att inte ha henne hos mig varje dag gör mig tom. Det finns inga ord.

”Jag vet inte om jag tror på kärlek, jag har aldrig känt det” är något jag sagt till min terapeut.

Men vet ni, jag hade fel. Att sitta här och gråta tårar som aldrig slutar för man saknar sin själsfrände så det gör ont. Det är kärlek.
Jag kommer göra allt i min makt för att få henne att äntligen bli skriven på mig, så jag äntligen blir hennes officiella ägare.
Jag vill leva med henne, jag vill att hon ska ligga i min studio i Berlin och bli en gammal skruttig konstnärshund med mig.
Hanna som en gammal gaggig gumma, Cookie som en gaggig gumma.

Godnatt.

14 reaktioner på ”Cry like a baby

  1. Jag skrev en jättelång text men det är ju dödsdömt att misslyckas på mobil. Allt raderades..

    Ville bara berätta att jag känner precis likadant med min lilla kisse Agnes! Jag känner igen mig SÅ i din text. Mina föräldrar skiljdes för ett år sedan och med många faktorer har det blivit att jag bor mycket ifrån mitt hjärta. Det gör så ont… Den saknaden är otrolig.. sen när man väl får höra henne majua ett hej och springa fram till än och sen är det hon och jag ända tills jag lämnar henne igen.. Det är lycka ❤ min finaste bästis ❤

  2. Hej, jag började nyligen följa dig och har läst lite om dig bara. Tycker du verkar som en intressant person. Dock har jag några frågor att ställa dig som jag verjligen hoppas att du kan svara på!
    Hur många läsare per dag hade du innan du gick med i Big Brother?
    Hur många läsare hade du efter att du gick ut från Big Brother?
    Hur många läsare har du nu?

    Fick du skuldkänslor när alla hoppade på dig i Big Brother dag nr 2?
    Tog du någonsin åt dig av vad andra sa?
    Fick du bättre eller sämre självförtroende efter ditt konstprojekt?
    Hur kunde alla tro på att du var rik när vem som helst kunde gå in på Ratsit och se att det inte var sant? Bad aldrig någon dig visa kvitto på det du köpte?
    Umgicks du med dina RIKTIGA VÄNNER samtidigt som konstprojektet var igång? D.v.s. vänner som du hade innan du började med ditt konstprojekt.

    Hoppas du kan ta din tid och snabbt & enkelt besvara kortfattat på dessa frågor! GO HANNA! 😀 ❤

    1. Så här står det: Jag kommer göra allt i min makt för att få henne att äntligen bli skriven på mig, så jag äntligen blir hennes officiella ägare.

  3. Åh gumman.. Så sorgligt 😦 Jag förstår verkligen vad du menar när du säger att hon är din bästa vän, du vet ju vad som hänt mig nyligen.. Jag gråter än idag över hålet i hjärtat min Älskade Willy, min bästa vän lämnat 😥 Fick du bilden och vad tror du om det jag skrev och frågade om den? Ha det underbart Hanna och hör av dig så jag får veta hur det går för dig. ❤ Kramar i massor ❤

  4. Ens kärlek till sitt husdjur är något som inte går att beskriva för de som inte känt det själva. Att ha ett husdjur är inte bara att ha någon att mysa och leka med, utan som du säger, så blir de faktiskt ens bästa vän. Jag har själv en hund som jag känner exakt likadant för och bara tanken att behöva vara utan honom gör ont i hjärtat.

    Kämpa för att få Cookie att bli en gaggig gumma tillsammans med dig Hanna!

  5. Åh vad hemskt!:( Jag har också en hund och han är mitt liv. Jag förstår exakt hur du känner, jag skulle kunna dö för min hund. och som du säger så tänker många ”det är bara en hund” men dom som inte har en hund kommer ALDRIG veta hur stark ens kärlek mot dom är, blev faktiskt tårögd när jag läste inlägget. Kram!!

  6. Min lilla älskling Mimmi, fick somna in den 9/7 2013.
    Sötnosens bror Morgan, försvann (rymde) en vecka innan.
    Dem här två katterna, hade funnits med hela mitt 13-åriga liv. Absolut hela, dem föddes 3 månader innan mig, ungefär.
    Mimmi dog 2 dagar innan dagen då dem fyllde 13 år.
    Det gör så ont i mitt hjärta.
    För jag är helt fucking jävla ensam, och det är inte så det ska vara.
    Jag vill bara att Morgan ska komma hem.
    På natten, två dagar innan Mimmi fick somna in, så satte jag mig i panik upp i sängen, storbölade, kunde inte andas. För Mimmi andades konstigt, och jag sa direkt ”herregud, hon kommer att dö. Hon kommer att försvinna, jag klarar inte dethär. Lämna mig inte, jag älskar ju dig, jag klarar mig inte utan dig. Herregud, du kommer att dö!”
    Mina två kompisar gjorde allt för att lugna ner mig, men jag hade panik. När dem, 10 minuter senare somnade, så låg jag längst ner på min säng, i fotändan, med Mimmi, hela natten.
    Dagen efter levde hon fortfarande, tackochlov.
    Jag var borta den dagen.
    När jag sedan kom hem på kvällen, så låg Mimmi i soffan med Mamma.
    Mamma trodde inte att hon hade långt kvar.
    Jag bröt ihop igen.
    Trodde att hon skulle dö där.
    Skrev till alla jag kände, och även till dem jag inte kände, att dem skulle hålla tummarna för att hon klarade natten.

    Hon överlevde natten.

    Vi fick tid hos veterinären klockan 1 dagen efter.
    Vi kom dit med Mimmi i en bur.
    Vi åkte därifrån med en bur.

    Dubbelsidig lunginflammation, livmoderinflammation och början till blodförgiftning.

    Klockan 3, den 9/7 hördes inte längre några hjärtslag.
    Det sista jag någonsin såg, eller kommer att se av henne, var en sista blick genom ett fönster.
    Jag var med henne till sista andetaget. Sista jävla andetaget.
    Hon visste vad som skulle hända, hon var helt lugn.

    Gråter så att jag skakar när jag skriver detta.

    För det gör så ont.
    Det gör så ont att Mimmi är död, och att Morgan är borta.

    För flera år sen, så lovade jag och Mimmi varandra (JA VI LOVADE) att vi alltid skulle vara tillsammans. Alltid, alltid, alltid.
    Men hon lämnade mig.
    Och nu, när det gör som mest ont i mig. När jag får panik, och inte kan andas.
    Då är jag ensam.

    Jag har fortfarande inte accepterat att dem är borta.
    Även om kattlådorna är borta. Matskålen och vattenskålen är borta.
    Allt är borta.

    Jag går fortfarande och öppnar toadörren, så att dem kan komma in där, till kattlådan.

    När jag går någonstans, så fixar jag iordning mitt täcke, så att det blir bekvämt för dem, att lägga sig där.

    På nätterna, när jag bara gråter, skakar och helt enkelt inte klarar av mer, så ligger jag och kramar en filt.
    För jag vet att det finns hårstrån från mina älsklingar på den.

    Jag vill bara att Morgan ska komma hem.

    För jag är förstörd, ensam och ledsen.
    Saknaden kväver mig.
    För det är inte bara ett djur.
    Det är mina bästavänner.

    Dem lovade. Jag lovade. Men vi svek varandra, och nu är dem borta.

    ”Men vet ni, jag hade fel. Att sitta här och gråta tårar som aldrig slutar för man saknar sin själsfrände så det gör ont. Det är kärlek.”

    Stämmer så jävla bra.

    Jag förstår dig.~

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s