Gone, baby, gone, did I just rip that off?

Jävla internet. Har inte funkat på hela dagen. Blir så trött på det här nu! Därav min frånvaro, sorry sorry sorry 🙂

Åt plankstek idag igen, alltså jag måste vara gravid eller något. Sover hela dagarna och äter protein. Träningsvärk har jag också, ökat mina promenader till 3 timmar och joggingturerna 30 min gånger tre.
Ska inte tråka ut er nu.

Jag är nervös inför Berlin. Jag är så nervös. Jag är rädd att jag ska drabbas av panikångest igen, men jag måste exponera fullt ut. Inte längre ska jag vara rädd för den här skiten. Alldeles för många gånger har jag tackat nej till tv-intervjuer, event och göra saker som är ”läskiga”.

Jag är inte Hanna som ligger och skakar i sängen och försöker lägga in sig själv på psyk utan framgång. Jag är Hanna som klarar allt.
Klarade för sjutton att göra det allra svåraste, börja leva igen. När allt var som värst åt jag tre lergigan och gick runt påverkad av all ångest. Den åt upp mig. Jag grät när jag målade tavlor, jag grät för det kändes som om jag skulle dö.
Jag ville inte dö, men jag ville inte leva ett liv instängd i mitt rum längre. Ta livet av sig eller leva som en zombie?

Jag grät för det var ett sånt projekt för mig att gå och köpa akvarellpapper. In i affären, ut igen för jag fick panikångest. In igen, ut igen. Vill hem till det trygga, vill inte vara i en affär.
Står i kön, kallsvettas. Nu blir jag knäpp, nu hamnar jag i en psykos. Killen i kassan tror jag är galen. Jag kanske är galen. Jag vill ut härifrån.
Betalar mitt papper, går hem. Kallsvettas. Kan knappt gå rakt för yrseln.
Kommer hem.
Sätter mig på golvet, gråter. Cookie tittar på mig med sina stora bruna ögon.
Sätter mig vid arbetsbordet, målar. Tårarna rinner. Vill ringa pappa men kan inte prata i telefon. Har inte träffat honom på flera månader nu. Saknar honom så det gör ont. Vill krama om min pappa, men jag kan inte ens träffa honom.
Jag får panikångest att titta någon i ögonen. Inte ens min egna mamma kan jag kolla i ögonen längre.
Vad händer med mig? Hjärtat hugger. Svetten rinner. Jag vill inte leva såhär.
Allt går åt helvete, snälla ge mig cancer istället för det här. Vad som helst, bara jag slipper all ångest. Ät upp mig. Ät mig. Döda mig istället.
Cookie fortsätter titta på mig, hon undrar varför jag gråter.
Mamma mår inte bra, älskling. Mamma vill inte leva längre. Men jag kan inte ta mitt… jag vill inte lämna dig ensam”.

Ångest, älskar du mig låter du mig bli fri från dig. Meine Angst.

meineangst

Den här tavlan målade jag.
Tårarna sprutade. Den heter ”Meine Angst”

8 reaktioner på ”Gone, baby, gone, did I just rip that off?

  1. Hej Hanna!
    Jag är en tjej på 16 år som själv skriver en hel del, och det jag vill säga är att du är grym på att uttrycka dig! Inte minst i text, du fångar verkligen läsarens intresse vid första bokstaven. Jag skulle gärna se att du skrev någon slags bok, det spelar egentligen ingen roll vad den skulle handla om, jag skulle läsa den i alla fall!
    Många hälsningar från en person som verkligen beundrar din förmåga att uttryck dig 🙂

  2. Fan vad du skräms Hanna…. jättebra skrivet, men jag blir ju orolig. Du känns inte stabil någonstans, Ytterligheterna river och sliter i dig. Revanschbegäret och prestationskraven är sammanbrottens urmoder. Ågren ligger i bakhåll i garderoben, väntar tålmodigt på rätt tillfälle…

    Måste du ”exponera fullt ut”? Kan du inte exponera litet lagom, och öka när du känner att du står stadigt? Du är ung, gott om tid! Chilla i Berlin, skit i projekt om det känns jobbigt. Det är du som bestämmer!

  3. Jag tycker du är duktig som vågar utmana dig själv. Personligen har jag haft turen att aldrig drabbas av panikångest (än) men jag har många nära vänner som har haft det så jag har varit med som observatör och stöd.

    I början av september flyttar jag ner till Berlin även jag. Kanske kan vi ta en fika, prata om livet eller gå på någon spännande exhibition där borta, då vi båda tycks ha ett stort intresse för konst i alla dess former? Det skulle vara trevligt.

  4. Hur blev du av med din ångest. Kan du snälla ge några tips på vad du gjorde för att det skulle bli bättre när det var som värst? Det kanske kan hjälpa både mig och andra ❤

  5. Åh Hanna, jag bara älskar dig blogg så otroligt mycket just nu. Jag har varit med om liknande saker som du beskriver, och även om man hör hela tiden att man inte är ensam så känns det inte på riktigt. Hur skulle någon annan människa än jag kunna vara så konstig som får panik av att vistas bland andra människor – för att de kan se en? Hur skulle någon annan än jag kunna vara så dum att man inte klarar av att gå till affären? Det känns så omöjligt att andra människor kan sitta och gråta sådär mycket som jag kan. Den dagliga känslan av att vara så konstig, udda och onaturlig.
    Men när jag läser din blogg vet jag att jag inte är det minsta ensam. Att det faktiskt finns fler som är konstiga, eller kanske egentligen inte det minsta konstiga, utan bara mänskliga.
    Åh, jag blir så lycklig, men samtidigt så ledsen över att du gått igenom allt detta, som jag inte ens skulle önska min värsta fieende. Ändå blir jag lycklig över att se att du lär dina läsare vad riktigt ångest och panikångest är. Att du vågar berätta för världen och visa den att ingen är perfekt.
    Åh, jag blir så lycklig, och så stolt över dig Hanna! Ta hand om dig, och var inte orolig över Berlin. Det kommer säkert bli jättebra Kram!

  6. Det här är min absoluta favorit! Du överträffar verkligen dig själv och du utvecklas hela tiden! Älskar verkligen dina målningar, men den här gjorde ett sådant intryck på mig så världen stannade till lite grann. Kämpa på, du är grym Hanna! Kraaam ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s