The popular girl

Minns ni den där supersnygga tjejen i klassen som alla killar ville hångla med och alla tjejer ville se ut som?
Vi hade en sån i min klass, hennes fiktiva namn är Maddis. Hon var 12 år och populär, ändrade hårfärg som trosor och var smal och hade vackert ansikte.
Liten petite näsa, blåa ögon och fina kläder.

Jag fick äran att umgås med henne i hemlighet. Vi brukade läsa tidningar hemma hos henne och hon sminkade mig så jag minsann blev lika snygg som henne. Fast det blev jag ju aldrig, jag blev en ful kopia.
Dagen efter ignorerade hon mig, jag var ju en äcklig finnig tönt.

På kvällarna skrev jag i min rosa lilla dagbok ”Snälla gör att jag en dag får bli lika snygg och populär som Maddis!”
Den önskan slog aldrig in. Jag hatade mig själv för jag var ful och hade acne. Jag kom i puberteten när jag var 10 och min kropp var muterad av alla hormoner.
”Hanna luktar illa, Hanna har acne, Hanna har konstiga bröst, Hanna har MENS!!!”
Mentalt var jag just 12, men min kropp var 16. Jag förstod inte att man skulle duscha och sköta sin hygien, ingen annan gjorde ju det?
Det roliga är att jag hade stora bröst som barn, men de försvann när jag blev äldre. Jag var den enda tjejen i klassen med bröst.

Åren gick och jag bytte skola, istället för inavlade Vallentuna blev det Stockholm. Maddis gick vidare i sin karriär med coola fester, killar, droger och allt vad en trotsig tonår är.
Jag började säga hej då till den där konstiga tjejen jag en gång var. Mitt hår färgades, min acne försvann med laserbehandlingar och diverse portömningar och dyra cremer för flera tusen.
Min kropp började komma i balans och jag blev smal. Efter mycket om och men började jag sminka mig ordentligt, klä mig i andra kläder än sailor moon tröjor.
Inte längre var jag lika mobbad utan blev ganska populär. Outsider som alltid, men inte utanför.

Februari 2012. Big Brother. Louis Vulgorette har gjort entre i svenska folkets TV.
”Hanna Widerstedt var min bästis i lågstadiet”
”Läs min blogg för skvaller”
”LÄS MIN BLOGG FÖR SKVALLER OM HANNA WIDERSTEDT”

Videoinlägg, blogginlägg, allt möjligt fanns på denna blogg. Skitsnack, hemligheter, precis allt för den som var sugen på att veta lite mer. Läsare var hennes högsta dröm, det var hennes plats. Hur kunde den där tönten få vara med i TV när jag själv sökt så många gånger? Hon förtjänar det inte.

”Hanna Widerstedt, tryck här så får ni se bilder på henne när hon var 10! Visst var hon ful?”
Hon skickade in skolbilder till olika skvallerbloggar i hopp om en länk. Det var hennes blogg som skulle bli stor. Något har blivit allvarligt fel.
Maddis skulle vara med i TV egentligen.

Egentligen var hennes blogg en kopia av Louis Vulgorette. Maddis ville också provocera, synas och höras. Hon hade alltid velat bli känd.
Maddis provocerade genom att photoshopa sina bilder, skriva hiss&diss, allt möjligt hon trodde krävdes för att bli en storbloggerska.
Men hon lyckades inte. Kanske hon inte hade det där extra som behövdes, ingen vet eftersom hon förgäves lade ner hela sin fritid på att länka sin blogg överallt.
Hon hoppades på att få läsare genom mig, genom att skriva hemligheter om mig på sin blogg.

Oktober 2012

 

”Du är häftig, vill du träffas och fika? Saknar dig.”
Ser jag ett mejl. Vem är den här tjejen? Känner vi varandra?
Facebook är översvämmat, mejlen är översvämmad. Alla vill säga sitt om LV-projektet.

En spritfet tjej i min ålder. Blek hy och acne. Tunt svart hår. Smala läppar och gula tänder av all rök. Ögonen är mörka av allt hårt festande. Sår runt munnen, troligen herpes av alla våta nätter. Hon jobbar som städerska tydligen. Har en hund. Lever ett vanligt svenneliv med pojkvän och liten mysig lägenhet.

LV-projektet är avslutat. Maddis vill fika. Hon saknar mig. Hon vill umgås med den coola konstnären nu.

 

 

12 reaktioner på ”The popular girl

  1. Jadu Hanna, du tycker att du är så mycket bättre än alla andra, det märks klart och tydligt nu. Innan tyckte jag om dig, efter att du avslöjat ditt LV-projekt tyckte jag du var en väldigt cool och driven människa som jag mer än gärna hade velat känna. Idag såg jag dock ett inlägg och kommentarer du skrivit i en grupp på facebook och jag måste säga att när du är utanför bloggen och inte planerar ditt skrivande på samma sätt så framställer du dig själv som en extremt dryg och otrevlig person som verkar tro att du sitter mycket högre än alla andra och vet mer, kan mer, är mognare osv. Istället låter du en hemsk attityd sippra fram mot människor som försöker hjälpa. usch, du har förändrats i mina ögon

    1. Alltså, va? Jag förstår inte riktigt hur du menar här. Hanna berättar klart och tydligt om en tjej som var populär i tolvårs-åldern som nonchalerade henne. När Hanna plötsligt blev känd, så ville denna människan förstöra för henne. Det visade sig att det blev ”ombytta roller”, alltså då menar jag inte att Hanna försökte förstöra för henne överhuvudtaget, utan blev ”den som är utanför”.

      BARA för att man har bra självförtroende så betyder det inte att man sätter sig högre än alla andra?
      TÄNK, lite, okej?
      ———————————————-
      Och varför skriver du det här i det här inlägget? Det där har inte med detta att göra, överhuvudtaget. Ingen människa är perfekt, och behandlar någon en illa, så varför är det då fel att ha en samma attityd tillbaka?

      1. Felet är att hon klagar på någon som tryckt ner henne tidigare i livet. Något hon menar är helt fel. Vilket det såklart också är. Men det som är ännu mer fel är att hon nu sitter och gör samma sak. Och vad vet du om vad som skrevs på facebook? Nä just det, det vet du ju inte, det var där hon hade en jävla attityd mot människor som bara skrev snälla saker. Människor som verkligen inte förtjänade det.

        TÄNK LITE, OKEJ?

  2. Fan, du verkar vara en helt jävla awesome människa. Ett riktigt praktexempel på att inte förändra sig bara för att någon annan säger att man ska det. Go Hanna! 🙂

  3. Intressant läsning! Kan inte mer än att säga att jag känner igen mig. Jag var själv den fula ankungen under hela min uppväxt. Visst är det komiskt att folk helt plötsligt vill kännas vid en när man åstadkommit något? Fortsätt som du gör! Det retar säkert gallfeber på många, men who cares? Måste kännas otroligt givande att kunna leva på sin konst också! Hoppas på att kunna göra detsamma en vacker dag! Lycka till med allt!

  4. Ah, that sweet revenge… Jag älskar när det är så. När vi växer upp och blir stora, och plötsligt har rollerna vänts om. Skoltönten har blivit snygg, stark och framgångsrik och den i coola gänget står på samma ställe och stampar.

  5. Åh, jag känner igen detta så väl! Det coola tjejgänget på högstadiet som alla ville vara med, hade det allra senaste inom modet (svindyra grejer) som tittade snett på mig och lät mig absolut inte sitta i närheten av dem, för jag var ju en sån himla tönt enligt dem. Nu sitter dem där, 15 år senare, fortfarande 15 år mentalt, söndersolade och har ingen utbildning o jobbar på det jobb de fick direkt efter studenten. Själv har jag en superkarriär, och ärligt – jag tror nog att dem är avundsjuka på mig – för att jag inte följde strömmen och gick min egen väg. Ombytta roller som sagt. Du är grym Hanna, keep working!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s